”En varm kram till dig också, som början på det nya året. ... Ring mig imorgon... jag ber dig på mina bara knän… Det är inte roligt att sitta ensam här på sjukhuset nyår och allt. Du borde vara här så skulle vi ha tittat en gammal uttittad film och skratta åt gamla skämt som vi brukar. Adam”

Oh I wish. En liten ”strof” ur boken… ska försöka sluta med dessa nu för annars blir ju snart allt publicerat. Men skulle gärna ta ett sådant meddelande nu, fast inte nödvändigtvis det där om nyår ännu. Jag vill ju inte missa julen…


Hektiskt ledig helg för min del… men tror jag ska ta och göra detta med ett fullt schema till det vardagliga, det funkar ju bra. På lördag, igår, var det sista föreställningen av ”Sri Lanka” på Scala. Det kändes konstigt t.o.m. för mig som bara medverkat off stage. Men ändå var det trevligt. Och jag blev riktigt överraskad.
Höll på att plocka lite i köket… skådespelarna kom ner en efter en… de hängde kvar… förstod inte vad det var frågan om. Sista man ner från logen kommer med kaffekorgen, jag tar emot den och börjar plocka ur…allt som vanligt så långt. Men så ställer sig skaran av skådespelare sig framför serveringsdisken. De ville tacka mig. Min första tanke var, jaha, why? På ett sett var ju allt det jag gjort lite av mitt ”jobb”. Men jag blev VERKLIGEN hjärtevärmande glad över detta. TACK! Ett så enkelt ord att säga. Kände ett sådant lyckorus av en eller annan anledning efter allt detta. Jag som brukar sörja. Gick en sväng för att bli av med lite energi. Och korkade sen en flaska champis när jag kom hem. Den har varit i kylen i 4? år så tyckte det var det perfekta tillfället. Dessutom förde smaken med sig minnen från ”Ooops”… pjäsen när en viktig person kom in i mitt liv… även om min första tanke vid namnet var ”gammal, tråkig, halvfinsk gubbe”….I was SO wrong…

Idag var jag in via teatern för att få se allt en sista gång, men jag möttes av bilen som förde kulisserna till nästa ort. Jag städade det sista och blev verkligen chockad när jag kom upp på vinden. Logen var så tom. Redo för nästa produktion. Men ändå konstigt. Det blir så definitivt… tror jag sörjde lite just då.


Handlade och slängde ihop bröd efter detta. Gott.


Ett konstaterande gjorde jag igår… är jag lång eller?! Jag var så att säga inblandad i en liten kram… med en man… vän, bekant, whatever. Inte lika lång som jag men ändå inte mycket kortare… tyckte jag… men igår blev jag lite som WHAAT? Lilla gulla vännen… han var så liten på något sett, både kort och mager… trots att han är tränad… nåja… det var bara lite mysko… visserligen kör jag starkt på förklaringen att han blev knäsvag av min kram och var därför aningen kortare :P Tycker det är en ypperlig förklaring…. Men hans lätt stickiga kind mot min hud var mysig…
visserligen var ju nog inte kramen av detta slaget… tyvärr… något som detta skulle verkligen vara mysigt, men bilden dök så passligt upp :D

Borde egentligen börja fundera på detta med att sova. 1:a av 5 morgonskiften imorgon. Men så har jag ju återgått till att söka sömnen EFTER kl. 00 igen. Det funkar mycket bättre så.

”Han luktade nyduschad och fräsch... Kanske man borde prova på det där med gym någon gång... eller njää”

Saker och ting kan förändras snabbt. Till lediga helg, förutom Scala-jobbet, plussades det till ett morgonskifte på söndag. Och nästa vecka, en minisemester fick istället 4 skiften i jobb till. Fast det är egentligen att föredra så…


TWILIGHT – Breaking Dawn part 2… har ni sett den…annars GÖR DET!! Jag hade hört att det skulle varit den bästa av alla filmer och jag kunde verkligen inte säga annat. Biosalongen var inte full men alla hade tryckte ihop sig runt mitten och jag och Dreya likaså. Dreya på ena sida, verkade gilla filmen medan den okända manspersonen till vänster troligen var ditsläpad av sin flickvän eller liknade… jag slutade räkna efter 10 djupa suckar :P Jag hade läst boken, men det var väl något år sedan och jag satt ibland och tänkte ”var det så det var”…man kan inte minnas allt, inte ens när det kommer till Twilight…


Förresten, kan meddela att jag inte gillar att komma hem och upptäcka att skjortan jag hade på mig hade en stor reva i locket till ena bröstfickan….how enbaressing…hoppas ingen märkte det…


Dagens rubrik kommer förresten från samma skrivelse som sist, men denna gång av min lika eminenta medförfattare Mornington :D


Nu dags att ta fram baken. Sista föreställningen på Scala ikväll för ”Sri Lanka”… sorgligt… och då får skådespelareliten färska vetesemlor fyllda med gott i pausen…

”Vattnet tystnar, det går några minuter innan dörren öppnas. Adam kliver ut, ledigt klädd, håret ostylat, ja en syn för gudarna.”

Igår visade sig bli en bra dag i rak motsats till tisdagen. Även om det till en början nog inte kändes så, trögstartad till 1000 men när jag väl var ute flöt det på.
Började med att ta sikte på Scala. På tisdagen var jag irriterad att jag inte kom mig för att fara dit då, men igår ansåg jag att det var ödet, jag skulle till Scala först onsdag… detta något jag kom fram till när jag rundade sista gathörnet och såg bilen parkerad upp front, hjärtat tog några volter :D Där på scenen var en man med kamera och förevigade scenografin. Så underbart att tala, bara han och jag, om än väldigt vardagligt, vad vi gjorde där, han var ledig från jobbet… osv. Det fanns det så mycket mer jag ville säga men det var liksom bara tyst… men han brydde sig som alltid, tog hänsyn, undrade om han fick gå på golvet, hade jag skurat där. Jag tyckte att gå var du vill, jag kunde just då inte bry mig mindre om fotspår på det fuktiga golvet. Som sagt… ödet… måste minnas det i framtiden, varför göra idag det du kan göra imorgon istället…


Två bra länkar cirkulerade på facebook igår
#1. Så fort någon gör något bra så får det inte vara bra någon längre stund. Det finns/har funnits många orättvisor i världen. Ingen kan väl berätta om alla…
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gardell-grater-bara-for-mannen  

#2. Som jag inte visste det. Jag tyckte personligen att det var en helt underbar sak att ha på tidningarna på farsdag, och Vasabladet som dessutom hade dem på första sidan…
http://kristiannyman.blogspot.fi/2012/11/lasvard-insandare.html  


Gårdagen var som sagt riktigt bra i det stora hela, lite julkänslor fanns på kvällen så innan jag gick och sova så kunde jag inte låta bli att tända lampan ovanför skrivbordet. Sträcka mig efter den röda omärkta mappen ovanpå bokhyllan och sedan sätta mig ner och läsa om Adam och Evas jul… jag kunde inte skrivit det bättre själv… men hej, jag hade ju skrivit mycket av det själv :P


Kvällsjobb väntar idag, men före det väntar jag hit A.J.
Borde se om jag kunde hitta något uppiggande… har liksom sovit lite halvdålig de 2 senaste nätterna. Och ändå har jag försökt mig på något nytt… i säng före tolv och upp före 9 lediga dagar och kvällskiftesdagar… inte någon bra idé alls om du frågar mig…

Vet du, hur det känns, att ha stanken av död fastbränd i sina näsborrar

Till att börja med kan jag lugna er med att rubriken är en replik från ”På Sri Lanka är det förstås ännu varmare”. En av flera av mina favoritrepliker. Blir ni intresserade? Då tycker jag att ni SKA boka in er till den sista föreställningen (på Scala) nu på lördag, 24, kl.19:00. Visserligen kommer Teater Norrskenet också turnera med sin pjäs lite efter det, som Terjärv 1.12 och sen en del andra ställen 2013, men lets face it, Scala-scenen är BÄST! Denne pjäs kan omöjligt göra sig rättvis i andra salonger… just saying…


Igår var en skitdag… med början hos vädret. Steg upp tidig, nåja, det var ju min lediga dag så inte jobbtidigt. Det var mörkt… jag tände lampor här och där. Det fortsatte vara mörkt, men så hände något… det blev kväll och mörkret blev mörkare…surprise. Jag blev bara så totalt utan humör!!! Spenderade då dagen med att äta, allt inom räckhåll kändes det som. Såg på film… nästan alla från tla releasing… vissa fick upp humöret, andra inte.

Tänka. Jag hann dessutom faktiskt TÄNKA! Kändes bra, fast inte gjorde det saker något bättre. Och bland allt tänkande så blev vissa tankar till fantasier. Och ibland är fantasin bättre än verkligheten, och jag en bra fantasi :P Sen hann jag faktiskt också hitta lite recept till något gått inför tisdagens årsmöte…


Idag är jag också ledig. Skönt… vet inte… har nu igen jobbat för lite för att det alls skulle kännas särskilt lockande, och dessutom var måndagskvällen ett av de råddigaste skiften jag haft på LÄNGE. Idag ändå inga stora planer, lite att städa på Scala inför lördagen, och lite lakan här hemma att ta strykjärnet till… om jag nu bara finner orken att sticka mig ut… Jag villa ha vinter och SNÖ!!


På måndagen gick förresten serien Lykke på TV. Lars Ranthe gjorde en av rollerna även om jag till först inte ens kände igen honom. Helt slätrakad i fejset. Och jag undra bara hur han tänker… så mycket snyggar med skägg. Så det så. Fast kanske det bara är jag som tycker så… minns jag tänkte like första gången jag såg filmatisering av Colorado Avenue…big nono….

4,5 +

Vissa dagar, helt vardagliga dagar, är bara bättre än andra. Från kl.16 samlade jag 4,5 pluspoäng, med stora plus… 3,5 på Scala…ids inte gå in närmare men ett stort plus hör ganska bra ihop med en låt som snurrar i mitt huvud….


Och sen 1 stort PLUS tillkom på hemvägen när ett biobesök sådär spontant planerades…me like…både bio med Dreya och Twilight och att planer spontant. Kanske lite motsägelsefullt men det bjuder jag på.


En annan bra låt i mitt huvud är denna….män, karlar, men, miehet…

Theese are some strange times we are living in

Dag efter dag. En efter den andra. Fort fort fort. Alla lika gråa och trista. Och jag hinner inte alls med. Förut var helt klart datorn och bloggen högt uppe på prioritestslistan, men nu kommer de bara upp när det på något sett hinns och orks med. Och ändå vet jag inte riktigt vad jag gör hela dagarna när jag inte hinner med. Märkligt.

I fredags hann jag däremot med Wasa Teater och ”Orgelbyggaren”. Detta trots att jag på torsdag läste meddelandet om hur vi skulle ta oss dit…tänkte: jaja, på fredag var ju det… innan jag 10 minuter senare kom på…men he é ju imåron he… Oavsett så var det verkligen en bra pjäs med starka skådespelarprestationer. Något som verkligen behövdes med tanke på att scenografin, om man ens kan kalla det så, var så avskalad att det knappt fanns. Men ljus och speciellt ljud gjorde verkligen mycket till stämingen och jag var speciellt förtjust i de som verkligen fick en att känna sig som om man var ute på kryssning… sevärt. Kanske bra att läsa boken först… eller så inte…

Igår var det åter vårt eget Juthbacka teater som gällde. Dessvärre bara ca 50 i publiken. Mycket som krockar nu och tydligen finns också sjukdom i luften. Men det är en sak jag aldrig fattat…när 1 stycke i en grupp av 7 t.ex. är sjuk så kan heller inte de 6 komma….men naturligtvis ska de komma en annan gång…jojo… fast med så lite folk klarade jag ju serveringen själv och hann smyga upp och kolla mycket av andra akten genom luckan…
Trevlig kväll i stort. Jag ute i god tid och började ställa. Jag hade bakat tilltugg till aktörerna i pausen, något som tydligen missades i det mörka trapphuset så de får dem idag istället. Jag hälsades glatt, och en frågade om Åboresan, jag var så glad att få byta några flera ord en bara hej och hejdå med honom. Även om det inte alltid är lätt att hålla tillbaka en del ord. Men efter föreställningen fick alla bråttom. Publiken iväg… och det klagar jag inte på… sen ljuset….good riddance…men skådespelarna förvann lika fort…ut genom sidodörren…utan att säga hejdå…2 av 5 gjorde det men not a good number…allt man hörde och såg var bilar som accelererade iväg… Men nej nej…det var så trevligt så…jag klarar mig alldeles utmärk…och inte ska ni behöva anstränga er och tacka eller säga hejdå…absolut inte…. Ibland kan jag bli lite bitchig… fast det går över :D


Nåja. Dags att låta dagens show fortsätta. Måste diska och bädda. Sen fixa nå lampor åt mamma och så om några timmar står jag åter på teatern… God fortsättning…

Åbo-tur/retur på 19 timmar

Lördagen den 10.11 var lätt den bästa dagen på LÄNGE. Lätt!

Dagen startades tidigt, snart efter klockan 06. Men det är totalt värt det när man har roligare saker än arbete framför sig. En lätt kylig morgon plockades jag upp av en liten varm röd bil och hälsades glatt ”God Morgon” av A.S. och hans trevliga syster J.S. , framsätet stod ledigt för mig, så omtänksamt. Vi färdades säkert i den mörka novembermorgonen till Kvevlax där vi gjorde ett snabbt bilbyte och en ännu en ny bekantskap i form av M.H. anslöt sig till gruppen. Ännu en underbar människa vars första kommentar när han såg mig var, ”Vad lång du är”… haha… den bästa kommenteren jag hört på länge :D Syskonen S stack en sväng in till Sale och jag satte mig bekvämt till rätta i ännu ett ledigt framsäte och färden startade mot Åbo och Hair.
Vi var ett slött gäng som färdades i den nu lite större men också röda bilen. Men eftersom det fanns hur många ABC’n som helst så vaknade vi alla rätt så bra efter ett besök till ett sådant.

Åbo var en trevlig stad och inte alls tråkig som jag fått höra. Visserligen spenderade vi ju bara en dag där. En sak är dock säker, det finns många cafés i den staden. Vi besökte ett antal. Och många butiker och då var vi verkligen inte till alla ens. Ingen stor shopping, jag kom hem med en stycke halsduk. Visserligen såg jag massor jag ville ha, en del ska jag faktiskt ta och beställa från Stockmann på nätet. Lite julgrejs, som om jag verkligen skulle behöva det :P

På kvällen kom vi till teatern. Hair är en verkligt bra, fartfylld pjäs men personligen skulle jag rekommendera att man ser filmen först eftersom handlingen är väldigt avskrapad och man kanske inte snappar upp allt. Ett riktigt drag på teatern där vi satt på 2:a balkongen, speciellt eftersom gänget bredvid oss uppenbarligen kände skådespelaren Filip Ohls. Åtminstone lät det så när de tänkte ge oss som satt närmast rejäla öronskador…


Efter teatern funderade vi på mat, personligen trodde jag inte jag kunde bli hungrig igen den tiden men se det gick det. Fast no problemo att lösa det, Red Hot Chilis Bar&Grill var så hjälpsamma. Snacka om att vara mätt, och även om efterrätt ingick var det bara 1 av 4 som orkade… En snabb promenad och några minuter senare hann vi till bilen innan parkeringshuset stängde. Puh.

Hemfärden var rofylld. De två chaufförerna som bytte av varandra och sov rofylld och sött mellan varven, J.S. pratade glatt och jag bara njöt att få befinna mig där. Just där. Just då. 3 fags and a faghag. (Hoppas jag inte var elak nu)
Men på hemvägen så lekte min hjärna med många tankar. Vissa nya, vissa gamla. Och just denna den samma som ALLTID finns i situationer som denna så no offens to anyone...mina tankar så ni får usäkta. Jag i passagerarsätet. Trevlig manlig förare*2. Mörkt ute. Regn på rutan. Lite tr ött. Tänk att då få känna en varm hand i min egen. Vrida på huvudet och mötas av ett leende. Eller att få vila handen på förarens jeansklädda ben. Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte kontrollera min hjärnas tankar, men det jag kan kontrollera är att låta bli att göra det som den vill eftersom det nog skulle klassas som långt från ok.
Så efter att ha bytt tillbaka bilarna och åkt hem från Kvevlax var klockan ca 03 när jag trött men lyckligt steg ut ur den lilla varma Polon och vandrade in med trötta steg. Kläder, väskor och accessoarer föll av mig nästan på stället och jag kröp i säng.

En helt UNDERBAR dag med FANTASTISKA människor. Hur härligt är det inte att hitta vänner som Andreas (Dreya), Janina (Ninni) samt Mikael (Mittjil). Snart får jag väl ett smeknamn också… förhoppningsvis T.H. och inte Tomppa… eller något nytt… spännande…

Dagarna kom och dagarna gick. De var väl bara en enkel del av livet.

Fick mig en chock idag, jagade upp mig. Det var en ”var är papperpåsen att andas i ”situation. Var via Scala på hemvägen från jobbet. Vi har nu en musikal inhyrt där igår och idag. Tillsammans med att Teater Norrskenet spelar där. Kände bara INVASION!! Och äntill såg det lite smått förjävligt ut men jag gjorde inget åt saken… jag orkade bara inte. Men konstigt att jag jagade upp mig när SriLanka pjäsen var i oordning eftersom det inte har att göra med mig, men jag och en röra kommer inte överens. Dessutom var ”mitt” kök överfullt och råddigt, med ”mina” rostfria termosar märkta med svart tejp….not nice….

Men jag tog ett beslut

Imorgon åker jag till Åbo och har roligt och någon annan får reda upp helvetet... sen fixar jag det sista till toppform inför nästa helg då breder åter breder ut mina vingar över kulturhuset Scala och dess invånare :D

Åbo ja… hämtas upp om lite mer än 7 timmar… och jag ska ännu ställa en väska. Jag är verkligen ute i sista minuten, vilket inte passar på mig, men det går när det mesta är planerat rent mentalt…

Förr fattig för välgörenhet…

När man är del av en grupp drar man sitt strå till stacken. Förväntar sig ingen betalning. Sist tog jag inte emot något men ändå kom ett svart brev i brevluckan… denna gång sa jag naturligtvis nej men när lite kom flygande min väg så log jag bara och gav en nickning som tack. Fattig som en kyrkråtta. Och ändå bryr jag mig inte om varje ihopskrapad cent går åt i Åbo i helgen. Det är det värt.


I natt fick jag sova, när jag nu gick och sova. Om jag nu ska finna något positivt. Detta i motsats till föregående natt när jag absolut inte kunde somna och jag frös så in i norden. Tror jag då fortfarande hade tankarna på stackarn i dimman.


Annars var eftermiddagen/kvällen sådär. Jobbet på Scala är ju alltid trevligt... jag kommer att riktigt längta efter föreställningskvällarna eftersom det blir ända till för min del. Jag såg en vacker ring denna afton. Kunde ju inte motstå att prova, passade mitt lillfinger perfekt. På något rätt tvivlar jag ändå på att ägaren vill släppa den ifrån sig… Ganska lik denna. Bara att stenen var slät…Och hela ringen lite smalare

Kvällen kom med en känslostorm. Något som jag tog som ety tecken på abstinens. Kärlek/romantik/närhets -abstinens… För visst är sådana saker lika beroendeframkallande som vilken drog som helst…an I really need it… och just igår kväll…så nära…bara just där och sen poff…gone…utan att erbjuda skjuts :P

Och lite på samma ämne… läste en väldigt bra statusuppdatering idag… om hur tankarna gick till de som förlorat en vän och anhörig i en bilolycka igår. Man vet aldrig när det tar slut och ta vara på stunder så slipper man ångra att man aldrig tar den där kaffekoppen med en vän. Jag tackar egentligen aldrig nej, även om jag ibland skulle vilja, för man vet ju inte… önskar alla kunde tänka lika… oavsett hur stressad man är, en kaffekopp med en vän tar inte så lång tid….


Idag började en ny vecka. Och jag tar genast sikte på lördagen. Klädplanering osv….det är inte lätt….en helg är lätt, då kan man ta en hel resväska storlek XXL med sig. En dag är värre, man vill ju liksom inte ha samma kläder på sig bilresan, sen hela dagen och sen ännu till teatern…. Nåja….kreativ planering gäller. Lite nytt på kommande så nog blir det bra…”gott” om tid…


Till sist, för de mer inkomna… satt och såg på McLeods Daughters när Riley Ward (Dustin Clare) dök upp …har inte tänkt på det förr men…lite drag finns det….one more for the archive…

På sant… allergisk… för pappersmuggar?!

Med en hop stressiga dagar bakom sig så känns det verkligen. Men på något sätt känns det också bra… plötsligt kan jag faktiskt förstå mig på dem som fyller sina scheman till bredden. Hursomhelst, ljuspunkter finns det ju, som Hesburgermaten på fredagskvällen, någon gång om året är faktiskt gott.


Men så kan man ju också få sig en och annan chock. Pysslade på vid Scala som vanligt inför en föreställning när samtalet kommer, en av aktörerna, och i mitt huvud också väldigt viktigt person för mig privat sitter fast i dimman, på sjön… tappade fattningen en stund i min ensamhet och kunde inte tänka riktigt klart innan nästa samtal kom, han är i land och behöver bara en varm dusch…just den försökte jag att inte tänka på =D Just där i den första stunden skulle lite nikotin passat bra, för att lugna, men inget fanns till hand. Fick nöja mig med att nästan andas i papperspåse och ta en stor drink när jag kom hem… ibland hålls helt enkelt inte locket på lådan…


Tillbaka till min fråga, lördagens föreställning, ja eller innan den frågades det om vi hade porslinkoppar för en i sällskapet var allergisk mot pappersmuggar. Sällskapet såg sådär lite fint ut och uppförde sig som om de vore VÄLDIGT fina. Trodde först att det bara var en finhetsgrej att det inte passade med pappersmuggar, men jag tänkte ju nog vara tillmötesgående med porslin. Sen började jag undra, kanske var just hon faktiskt allergisk mot något i pappersmuggar, jag menar, skulle det bara varit finheten borde ju alla krävt samma sak. Smart tänkt va :P

Har just rastat hundar och fick gå hem i regn utan paraply och ska nu försöka ta det lugnt och andas och så Scala igen för kvällen föreställning kl.18… men så måste arbetskläderna tvättas…