När det vänder…

Jag hade börjat skriva ett inlägg här men nu är början inte aktuellt mera men eftersom det nu är skrivet så…

”Men det blir väl bättre med tiden? Den frågan fick jag ett antal dagar sedan. Mitt svar på frågan tror jag var ett leende och "No comments" och jag tänkte ett enkelt "Nej". Efteråt har jag tänkt mer på den frågan. Och svaret är nog både ja och nej. Med tiden blir det enklare att trycka känslorna till sidan. Men nej, inte göra sig av med dem. Och då bara i det stora sammanhanget... egentligen finns de alltid där. "


Men efter igår är detta inte längre aktuellt. Jag gjorde något dumt (som var FANTASTISKT underbart) och en frånvaro på 3 månader och 6 dagar var över.

Vissa saker kan inte beskrivas med ord. Med jag gör ett försök. I kryptisk berättarform:
Klockan var halv 1 när Oscar lämnade brunchen. Han var osäker på denna del av staden och frågade en av sina medbrunchare i vilken riktning Braheplanaden var. Rakt fram och till vänster. Ja det lät enkelt nog. Med glada steg efter en trevlig sammankomst tog sig Oscar fram. Mycket riktigt var esplanaden där. Innan han korsade den stack han ner handen i väskan, plockade upp ett etui och ett munstycke. Han förde det cigarettförsedda munstycket till läpparna och tände cigaretten med den lilla röda tändaren. Han visste inte varför, han röker ju inte till vardags. Oscar korsar gatan och stannar upp. Blicken höjdes och stannade på det gula trähuset som inhyste antalet lägenheter och alla dess fönster, osäker på var han skulle titta. Han drar ett djupt bloss och går vidare.

I höger ögonvrå ser han något och stannar upp. Bilen på parkeringen. Är Rasmus månne hemma. Ska han ta chansen, långfredag och allt, då borde ju även han vara hemma skulle man tycka och komma oanmäld kunde vara värt ett försök. Med hoppfulla steg vänder han upp mot huset och passerar flertalet postlådor han inte sett för och söker sig längst bort, till dörren med skylten A9, 10, 11 på. För varje trappsteg finns två tankar där; ”hoppas, hoppas” och ”Vad gör jag”. Han stannar framför vad han tror är rätt dörr och ringer på. En gång. Inget sker, allt tyst, grannen bredvid har tydligen flyttat eller är bara annars ute för hunden skäller inte ens. Oscar är redo att vända på klacken när steg närmar sig på insidan. Dörren öppnas av en förvånad men ändå glad Rasmus "Nämen hej. Kom in". Oscar ler och följer order, "Jag hoppas jag inte stör..." börjar han medan han tar av sig sina vita skor med brouge-mönster och ställer dem bredvid Rasmus bruna kängor med dito mönster. Jackan, handskar och halsduk läggs tillsammans med väskan i stolen vid fönstret innanför dörren. Oscar fortsätter "... jag har varit på en brunch så jag tänkte chansa och se om du var hemma, hoppas jag inte stör". Innerst inne tänkte att om han störde, so what :P . Rasmus förklarade att han bara höll på och städade lådor och skulle sy nån knapp i läderjackan som låg framme. Han sa "sitt ner bara" men Oscar var för nervös i det ögonblicket och följde Rasmus när han rörde sig mot köket medan han frågade om Oscar ville ha en kopp kaffe, eller två eller tre? Oscar tackar ja, han börjar gärna med en kopp kaffe. Till att börja med. Rasmus började på och lät meddela att han städade lite där också så Oscar skulle inte tro att brickan med ditt och datt på bänken var någon installation.

Kaffet dukades fram. Socker och mjölk samt 4 chokladkex. Det var ingen matchande servis. Men väldigt charmig. Oscar satte sig inte på sin sida av bordet innan Rasmus var redo att sitta mer, snara krypa upp i stolen. Där satt de sen och pratade. I timmar. Bara de två. Inga djupa diskussioner, mestadels helt allmänt om gemensamma intressen och liknande. Vad Rasmus tänkte vet bara han men Oscar var väldigt glad över att få sitta där. På andra sidan bordet. I denna lägenhet. Denna varma hemtrevliga boning. Inte alls som han trodde det skulle kännas bara efter att ha sett bilder... det kändes FANTASTISKT.

Googlad bild...men så lyxigt kändes det för mig

Efter nån timme började Rasmus röra sig ut mot vardagsrummet och Oscar visste att det nog var hans tid att gå, Rasmus ville säkert göra sig klar för sina gäster från Åbo. Men lite husesyn fanns kvar. I matsalen skulle nämligen gästboken signeras, alltså skriva sitt namn på väggen. Mot vardagsrummet och en liten titt i sovrummet ;) Sen var det bara att tack för sig. Det var inte särskilt långt besök på det hela taget men för Oscar betydde det ändå mycket. Han hade fått sitta i lägenhet och dricka kaffe allena med Rasmus som faktiskt tog sig tid. Men visste att detta kanske nog bara var en engångsföreteelse men något han tänkte försöka leva länge på.


Efter detta vandrade jag iväg mot Genvägen för att spendera eftermiddagen och kvällen där med prat och Yatzy.


Det var skönt att komma hem efter denna dag där vissa besök slog andra med hästlängder...sorry guys... Och kvällen spenderades med att ignorera Lets Dance och ägna all min uppmärksamhet åt En helkväll med Jonas Gardell.
http://www.svtplay.se/video/1126822/del-2-jonas-gardell?dela=1

Idag är en dag som börjar med de vardagliga sysslorna som att tvätta och byta sängkläder och varför inte laga mat och diska. Medan kvällen blir att spendera i Karby med D & M.

”Jag tycker du håller på och magrar bort"

Dessa ord fick jag höra igår. Jag skrattade glatt och sa "Tack men magrar bort är nog att ta i... det är nog långt dit ännu".

Jag tycker naturligtvis det är trevligt att höra att min viktnedgång syns. Men då ska det förstås sägas för att de tycker och menar det och inte för att de känner att de kanske borde säga något. Hursomhelst, detta är vad som sades men det var det som följde jag reagerade på... :

"Det klär dig nog att vara lite smalare"... Jag höll masken men tänkte nog "?!WHAT?!" Säger man verkligen så? Svaret är nej. Så förut såg jag då ut som...Shrek, träskmonstret? (Fast han gillar jag faktiskt lite) Nåja...masken höll jag , "my smile still stays on" men inombords kom Wolverine-klorna och Cruella-naglarna.

 

Man kan inte söka vett där det inte finns... visst heter det så :P

I hate it when my GAYdar malfunction.

Eller så kan det ju vara så enkelt att killen bara inte vet han är gay. Kanske borde man testa omvändelse i värsta fall :P

Igår var en stressig dag. Först l jobb och sedan ”jobb" på Scala. Tre Prima Donnor stod för underhållningen. Fina röster. 48 personer i salongen, ändå inte så illa med tanke på att det nog inte varit så väldigt mycket reklam tror jag. Jag stod i serveringen. Vilket jag faktiskt gärna gör. Och jag har alltid saker som underlättar mitt arbete. Om jag är ensam. I första akten när allt är ställt klart stiger jag ur skorra och fuktmoppar golvet på de ställen som är smutsigast, speciellt under tider när det dras in snö å liknande. Sen under andra akten torrmoppar jag bort grus och smulor och ställer iordning stolarna. Alltså är det mesta då redan klart på städfronten inför näta show. Man får inte vara dum…

Ibland är det för enkelt. Denna bild ur förra veckans. Frågan är vem som behöver ledtrådarna.

IDAG 23 Mars. En speciell dag. På flera sätt.
#1. Flera vänner fyller år. Grattis till Simon och Maily.
#2. Det är nu 15 år (1998) sen den dagen vi flyttade från landet och blev stadsbor. Till på köpet i det höghus som var den absolut sista möjligheten att flytta till. Nu vill vi inte lämna det frivilligt.
#3. 3 månader… 3 MÅNADER. Det har gått 3 månader sedan jag ens överhuvudtaget sett någon som jag saknar efter en vecka, några dagar. Skulle vara så lätt att skicka ett meddelande… ”Länge sen sist, allt bra?” Ändå gör jag det inte, skulle troligen bara bli besviken ändå… vet på ett ungefär svaret, ”Bara bra, mycket nu…” Sa jag att jag inte ens SETT honom, som ens på långt håll. Tur att man håller sig själv sysselsatt… man tänker mindre då…

(Låten inte 100% relevant/passande men det är en såndär saknar…måste gråta lite-sång)

Eftermiddagen/kvällen går I jobbets tecken. Dag 6/8. Men det känns bra att gå till jobbet, via butiken, eftersom jag steg upp ”tidigt” och aktiverade mig… vädrat sängkläder, bäddat, diskat, dammsugit och dammtorkat… inte så illa, nu kunde man ju t.o.m. ha besök, å nattfrämmande ;) Åtminste kan man lämna lägenheten och veta att det är snyggt och städat om man skulle råka dö innan man kommer tillbaka hem…

The boy is a bottom!

Verkligen inte passande alls. Ingen bra sång att gå och småsjunga på, man måste alltid kolla så ingen är I närheten… men de ser ju som tur inte videon samtidigt :P

Och när jag ändå är på ämnet musik och snuskigheter så är det väl lika bra att få allt ur världen på en gång känns det som. Det hela börjar med en låt av Alfred Backa. Låten sådär lagom bra, i stil med de tidigare videor som finns ute.



Men bilden. Tagen från ”dokumentärfilmen” ”Miesten Vuoro”. Och jag har ju hittat den i mycket större format… jag är duktig på sådant…

… och då måste jag säga att mannen till höger… ingen aning om vad han heter men militär det var han. Han kunde man gärna kriga lite med eller hur… äldre, I know, men är någon förvånad :P

Och nu tillbaka till att vara seriös. Seriös. Seriöst? Idag är en sådan dag när det är jättesvårt att ens låtsas vara seriös, förstår inte varför. Men såna dagar är också/ändå väldigt trevliga dagar. Allmänheten och de som inte känner en kanske tycker att man kan bli lite för mycket men det är såna smällar man får ta.


Jobb hela veckan men imorgon bryts det av med en skoldag. Grundstädning står på temat och jag hoppas det är mest teori…så urled att grundstäda annars. Men skönt med omväxling… och vem vet vem jag kan få syn på i Jeppis :P

Torsdag. Egentligen ledig. Men så vill jag också ha en ledig dag. Men det finns ett skifte som borde fyllas på jobbet. Måste känna efter lite.


Minnen. Är de inte bara de mest märkliga av timing. De kan dyka upp när som helst, var som helst och av lite vad som helst. Satt igår och tittade på bilder… då kommer det ju upp ett och annat i hjärnkontoret. Mycket har ändrats med mig och personer, händelser runt omkring. En del saker på kortare tid medan andra på längre. Men förändrats har jag gjort och gör det nog fortfarande. Både psykiskt och fysiskt.
Men i mina minnen är ofta personer som jag saknar inblandade. Häromdagen bara sköljde det över mig. Jag tog sikte på en garderob, tänkte leta efter ingången till Narnia bakom pälsarna. Istället såg jag något annat som fick mig att tappa fattningen nån sekund.

Där hängde ett plagg. Ett gräsligt sådant men det passade väl in bland alla andra gräsliga plagg när det begav sig. Men så många minnen kom. Tankar på den som burit det. Saknaden. Inget att göra åt det… bara lida vidare…


Nåja… dags att gå en sväng upp till mamma och se vad hon säger denna afton.


God fortsättning gott folk.

Hur blev det med de där 27 timmarsdagen egentligen?

Som ni kanske märkt har jag inte riktigt hunnit med denna vecka, som typ alls. Nu idag blev jag äntligen klar med blogginlägget om Tammerforstrippen, sen ville jag ju att det skulle bli perfekt. Vilket det kanske blev, varsågoda och läs själva :D http://thinyykaabi.blogspot.fi/2013/03/sondag-dagen-efter.html   Veckan har inneburit jobb måndag till fredag, lika som förra veckan… ovant. Och helgen, knappast so ett vilohem så det kändes lite som att man jobbat 12 dagar när man kom hem igår. Men som sagt, vilken helg sen. Och nästa vecka inte mycket bättre…men men…money money…


Sitter vid köksbordet och tittar ut med jämna mellanrum, det är lugnt i den lyckliga staden. På teve visas ”Big Bang Theory”, men jag har avstängt ljudet. Ur datorn högtalars tömmar istället musik. Les Miserables. Så mycket jag bara hinner med. I’m obsessed. Det går säkert över… nån gång… mina besattheter är legendariska.


Ledig helg. Halleluja. Har en uppgift jag skulle behöva skriva och skicka in innan helgen är slut… alltså har jag ju hela morgondagen och delar av natten till måndag på mig :P Tror det skulle gå ganska snabbt bara jag börjar på men men…det känn sinte alls lockande. Tänker på mina vänner som studerar i högre skolor… HUHU. Hatten av till dem… de måste helt enkelt ha MYCKET högre IQ än mig… men det låtsas vi inte om, ok :D Och då kommer jag tänka på mina fröknar…tydligen kommer alla vara samlade i trakterna om ett tag…hoppas på att jag lyckas få dem alla som mina gäster då….hint hint :D


Jag borde gå till butiken… och jag borde logga in på nätbanken… det första tar emot för jag har ingen aning vad jag vill ha… och det andra…ja… :P

Ett av mina gamla inlägg hade plötsligt stigit till listan över populära inlägg…och jag läste det igen, http://thinyykaabi.blogspot.fi/2012/12/dan-fore-dan-piss-off.html  3 månader sen om en vecka….och det en speciell dag av andra orsaker också. Men tyckte jag var riktigt duktig häromdagen…tog en halsduk i bruk

…en som jag kanske hade ämnat åt någon annan…men nu använder jag den och han kan inte få den…lite stolt över mig själv…fast vad betyder denna handling…i det stora hela…egentligen…

Söndag - dagen efter

Söndag kväll. Dags att krypa till säng. Konstigt. Tyst. Allt jag hör är klockorna ticka. Inget av det jag "vant" mig vid kvällen innan. Inga djupa andetag som när som helst kan förvandlas till snarkningar på min vänstra sida. Ej heller lätta bekymmerslösa andhämtningar och lätta rörelser som får det att "rassla" i lakanen på andra sidan rummet. Ändå somnade jag nog till slut. Men oj vilken trevlig helg. Klockan var ca 15 på söndag när jag gick uppför trapporna och jag kände djupt inom mig att "Jag vill inte. Inte hem. Inte tillbaka till verkligheten och vardagen." Men man hade liksom inget val. Tror det endast är i situationer som denna som jag blir girig. När jag har roligt och bara vill ha MER!


Tammerforsresan startade kl.10. Sent kändes det som men efter en veckas jobbande kändes det tillika bra med en liten sovmorgon. Jag blir varmt välkomnade av mina medresenärer (i brist på bättre ord). Dreya (som jag inte sett sen vi lämnade av honom vid flyget efter Helsingforstrippen) stiger ur bilen för att ge mig en kram, rufsar mitt hår och konstaterar att jag blivit långhårig (ja det ska han nog få åtgärda :P ).
Ett par kilometer på vägen så får jag sen skratta glatt tyst inombords. Min stickning kommer på tal och Dreya yttrar meningen "Ja Ninna blev nog glad åt sin halsduk". Jag finner lätt avundsjuka i rösten och ler för mig själv när jag vet att högst upp i den välpackade väskan i bagageutrymmet ligger nämligen 2 halsdukar, en till Dreya, en till Mitjil. Dessa mottogs sedan med glädje på hotellet och jag fick ännu mer kramar... feeling special :D

Resan fortsatte och vårt första stopp när vi kom till Tammerfors var Coxa sjukhus. Detta låter mycket värre än vad det var, Mitjil skulle och hälsa på sin pappa. Då passade jag och Dreya på att fika... fatta hur gott jag tyckte det var med ett glas 7-Up och en liten halvtorr bulle. Stop nr 2 blev sen Ideapark. Så mycket butiker. Skulle jag haft råd och känt att jag varit i (SERIÖST) behov av kläder eller vad som helst skulle jag där nog kunnat hitta ett och annat. Så jag spanade bara och såg mycket snyggt ;) Och en kändis tror jag att jag såg...Jaro-tränaren Eremenko. Men jag kan ju också haft helt fel.

Hotellet var nästa punkt. Att lokalisera det var inte SÅ svårt, men när inte ALLA mindes vad han ställt i GPS:en på så var det lite värre... jag nämner inga namn, det skulle vara elakt men det var inte jag eller Dreya :P Eter att hotellet sen var lokaliseras var parkeringsplats svårare...det slutade med att vi checkade in och senare flyttade bilen till parkeringshuset tvärs över gatan.

Mat intogs sen på den trevliga hotellrestaurangen. Trevlig personal och god mat. Kunde kanske varit lite mer... men visst... jag blev nog ändå mätt på min " Steak café de Paris ", nam nam! Och olivbrödet. Det färska. Så syndigt. Men gott :)

En sväng ut i den kalla luften. Lite "ärenden" som för att få igång förfesten. Mitjil och jag öppnade den första flaskan vin i lugn å ro medan Dreya var ute när träffade en vän och en liten stund senare dök både upp på hotellrummet och modersmålet blev finska så att medlem nr.4 i förfestgänget, Ville, skulle hänga med. Mina kunskaper i det andra inhemska språket imponerade, "... du är ju flytande", jepp (som margarin :P ). Nå vi ska ju inte överdriva men ibland bjuder man ju till ;D Och så pratar vi inte mer om det..

Vi 3 ställde oss och Ville fick mest sitta och höra på 3 bögar som inte visste vad de skulle ha på sig och inte visste om de var nöjda med något de hade på sig. På söndag kväll kom jag fram till att jag nog borde packat denna…

Visserligen skulle den bara passat mig men är Divan snygg så är alla andra snygga! Men ut kom vi oss... sa jag att det var kallt... och halt (åtminstone under mina fötter). Och jag ställde en mycket bra fråga "Vem var det som drack upp det sista vinet" och sen lade jag till "ja det gjorde ju jag", möttes av skratt, "men vem drack upp halva flaskan innan jag drack upp det sista?" Jag vet ännu inte :P

Det var med förväntningar om en trevlig kväll vi anlände till YO-talo... som vid första anblick kändes dött.

En sväng via baren och plötsligt hade jag en GT i handen. Jag må vara divig men man tackar inte nej till gratis dricka även om det inte är världens godaste. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, plötsligt var folket där... massor av folk. Trevligt folk. De första få timmar var lugnare och resten av kvällen/natten fram till kl.03 spenderades på dansgolvet. Och jag chockerar mig själv varje gång. Jag. På dansgolvet. Dansande (troligen fruktansvärt dåligt, men ändå). Men som Jack sa till Will i serien WaG ” Heavy Bodies Alway Look Better in Motion”



Kvällen avslutades med att krypa ner i hotellsängen (ensam, trots ett trevligt utbud =D ) uppdatera statusen på facebook. Som jag sammanfattade då: " Lite lätt tinnitus men det går väl över..och helt värt det. Kvällen på dansgolvet var "bättre än skidskytte". Klura på den ni ;D "


En vilsam natt... bara lite snarkningar, men jag är van. När jag tänker efter så är det inte lite konstigt att snarkande män dras till mig? Vänner som sängkamrater. Skrev jag verkligen det där sista...hahara, tydligen. Ett kostaterande... men JAG snarkar inte…eller ingen har vågat säga det åtminstone.
Nåja, det var aningen motvilligt man steg upp, klädde sig och sökte sig ner på frukost. En frukost helt i LCHF-anda, förutom juicen, men behövde något uppiggande. Sen bara packa väskan, lämna rummet och checka ut. Bilen tar sikte hemåt med en omväg till Sundby och en födelsedagsbjudning till Ninna. Ett snabbt in och ut, en kram när vi kom och en när vi for. Supergod smörgåstårta (är det ett tecken på att man är vuxen när man börjat gilla det) och bullarna, med tanke på smörmängden var de definitivt LCHF men resten, kanske inte :P Men trevligt var det...


Bilen stannade sen i den lyckliga staden Nykarleby. Det slutade som det började. En kram. Denna gång av Mitjil. Jag känner mig så välsignad med vänner som dessa.


Det tog emot att gå upp för trapporna. Det var över... för denna gång :D

Lite lost time

Jaha gott folk. Då var jag tillbaka. Och just nu gör jag något av det sista jag borde göra, sitta här och skriva. Men detta gör att jag samtidigt inte kan packa. Och jag borde packa. Tammerforsväskan alltså. Men saken är den, oavsett hur trevlig händelsen man packar för är så gillar jag INTE att packa. För att alla kläder jag har är fula, passar inte, gamla, nötta, har haft dem så ofta… osv. Det finns SÅ många ursäkter :P


Veckan har varit lång… 5 dagar gissar jag… men mentalt…wow…det har varit mycket…


Men också mycket roligt… onsdagen, dagen så var VÄLDIGT efterlängtad. Det betydde ”Les Miserables” och bio i Jakobstad.

Det började så att jag satte mig i den lika entusiastiska vännens bil och we where of. Bilen hade kommit några kilometer utanför staden när jag ser en mötande bil, hälsar…hjärtat stannar…typiskt just idag, när JAG skulle vara i Jeppis. Denna tanke jäckade mig lätt till vi satt bekvämt i biosalongen och filmen började. Då kunde man inte tänka på annat… vilken upplevelse… från början till slut. Ibland kom man på sig själv att ”Det kunde nog vara en god ide att andas ibland också” och då drog man in så mycket syre man kunde. Filmen överträffade alla förväntningar. ALLA förväntningar. Och t.ex. hade jag aldrig trott att jag skulle komma att gilla Javert (Russell Crove) men så fel man kan ha. Rekommenderar verkligen att man tar sig till närmaste biograf och ser detta mästerverk. Jag kommer gärna med som sällskap.

Faktum är att vi var ca.10-15 personer i salongen i onsdags. De tomma platserna beslöt vi att tillhörde ”De obildade”. Soundtracket köpt och filmen förhandsbeställd. Men seriöst, hur länga är det inte till 26.6?! Fruktansvärt länge.

När jag nu sett den en gång vill jag bara ha mer och se den igen!! Man tycker ju det kunde finnas mycket fler klipp på YouTube, skulle inte vara någon spoiler, JAG har ju sett filmen nu :P Efter bion var det två tagna personer som tog sig till Sesam för god mat och en cider….och mycket prat. Får hoppas att inte ALLA runt omkring oss hörde ALLT… säger jag bara… vi kan prata… massor!


Samtidigt jag var i Jakobstad hann jag då också leverera en halsduk, den röd/svarta…hoppas mottagaren gillade den. Imorgon får två till träffa sina nya ägare…

Efter onsdagen har dagarna mest gått i jobbets tecken. Rörigt sådant. Sjukdom i personalstyrkan och vikariebrist. Men det har gått. Det gör det alltid. På ett eller annat sätt. Nu i helgen blir det svårare när jag är otillgänglig. Men i helgen är det värt att vara det. Och tur är att de två som nu är i bäst skick är två envisa typer som nog tar sig igenom sina skiften. Hoppas hoppas.


Nåja. Går inte att undvika hela kvällen. Bara att börja plocka något i väskan nu… men föst ska jag…


Ännu tillbaka till Les Miserables. Att jag skulle gilla vissa karaktärer och skådespelare, det visste jag, men det fanns saker jag förvånades över som jag inte trodde.

#1. The Thenardiers (Helena Bonham Carter och Sascha Baron Cohen)
Ett otippat par… men de var verkligt underhållande. Och deras framträdande. ”Master of the House” Fast Jenny Galloway gör det också väldigt bra i ”Les Misérables in Concert: The 25th Anniversary” ….

 

Galloway (10-årsjubeleet)


#2. Eponine (Samantha Barks) Jag vet inte vad jag gillar mer, karaktären, skådespelerskan eller prestationen. Love it….helt enkelt.

Ett tecken?

Drömmar är allt bra intressanta. Kanske var det feber som spökade ännu i natt eller så ville ödet säga mig något. En gammal fling som sa att jag inte skulle vara arg, han ville inte ”trät” men han hade så väldigt mycket på G osv… riktigt intressant…

Känner mig inte alls särskilt frisk ännu. Typ alls. Och inkommande vecka betyder 5 dagar i jobb och sen nästan minutschema runtomkring jobbet för att hinna med allt. Kanske man kan stressa bort febern, värt ett försök.


 Dags för lie mat. Riktig mat. Tror det har blivit alldeles för lite de senaste dagarna men det har inte funnits någon aptit.

Sjukstuga

Jag hade ju en önskan igår om att vakna upp helt utan förkylning. Så blev det inte… verkligen inte… haft feberdrömmar hela natten… not fun… sen var det hela världen snurrar hela förmiddagen men nu känns det faktiskt som om det håller på att bli bättre…

Om jag hade haft en febertermometer...

... så skulle den nog visat att jag inte var kärnfrisk. En liten släng av förkylning kom igår förmiddag och blev sen gradvist värre under dagen. Hostade halvt ihjäl mig innan jag somnade. Sen idag har det varit lite si och så. Men som sagt så har jag ingen termometer så jag inbillar mig att jag mår ganska bra ändå.

Annars vet jag inte hur jag mår. Ärligt. Jag brukar FÖRSÖKA att i de flesta fall stå stadigt med båda fötterna på jorden men just nu känns det i vissa fall skakigt. Men så är livet för en vikarie. Man lever avtal till avtal. Kan bara säga att de senaste 2 åren varit underbart men i maj går det avtalet ut och jag borde då vara färdigutbildad anstaltsvårdare. Sen får man se hur det blir... egentligen VET man ju att man har jobb när man känner till vikariebristen och vikariebehovet men tills avtal är undertecknade känns det alltid som ett stort frågetecken. En obehaglig känsla. Så har det alltid varit. Tänk den dag man får fast tjänst. Nice.


Men så tänker jag att det finns ju de som har det värre. Så måste man tänka ibland, jag kan inte direkt hjälpa dem men tanken gör det lättare för mig. Som jag sa åt A.J. idag, jag brukar väl säga The Show Must Go On. Men hon påminde mig om att jag brukar säga... ”sätt dig inte på DEN stolen.... för DÄÄÄR har ------suttit...." Ok. Så jag säger en hel del saker :P


De kommande 9 dagarna har jag vissa förhoppningar på.
#1 Med början med en ledig vilsam helg. Jag vaknar imorgon och förkylningen är borta.
#2. 5 helt normala dagar på jobbet som flyter fram utan problem eller avbrott.
#3. Nästa veckas 2 glädjepunkter. Onsdag bio med A.J. Les Miserable och sen Tammerforshelgen med Dreya å Mitjil, Leimarit och hotellvistelse!
Personligen tycker jag inte något av detta skulle vara FÖR mycket begärt men inte allt för ofta jag blir bönhörd... typiskt...


Resten av kvällen blir det soffmys all by my self. Men bättre sjuk nu än onsdag eller nästa helg. Man måste väl försöka vara positiv...