Utan sammanhang

"du är helt underbar, det vet du väl? :D "

" :D " 

Någon var glad över sin födelsedagspresent :D

 

I tisdags kom första snön...den smälte ju genast den kom men när man stod utamhus å sanerade var det ganska mycket :)

 

 

 

 

Ni ser det vita på taket...svårt att fånga på bild...kom nog mycket mer...

 Plötsligt sa det krach...men "skärvor betyder tur" så jag kan behöva det :P

 

Undrar var man kan köpa ben som dessa...eller helst kille med såna ;)

 

Inga ord behövs väl....

Rubrik

Det är konstigt hur snabbt en vecka kan gå. Å jag känner jag inte hinner med. SÅ mycket jag känner jag måste få gjort och när dagen är slut och jag hållit igång hela dagen så är listan fortsättningsvis lika lång. Men så är det väl ibland.

"Tevekändis... ;) " Det meddelandet kom strax efter klockan 22 i onsdags. Den kvällen hade jag haft ett stressigt kvällsskifte och helt glömt att knäppa på TV:n när jag kom hem. Men det fanns en och annan som tydligen haft bättre tid...å som presic i tid riktat ögonen mot skärmen...och...tada. Där var jag!
För den som missat går reprisen idag...å är ni duktiga lyckas ni hitta klippet på Tv4 också :P

Nu är det snart jul och mindre än 3 månadet innan en lång lista julklappar att fixa. I stickväg handkar det om:
5 halsdukar
5 par vantar
5 par sockor
1-3 mössor
Detta vad jag vet i nuläget...då finns det ännu en handfull människor som behövet få något också. Men jag är igång. Å första leveransen garn har kommit...en del är fel...annat är jag misdnöjd med... Hoho...

En halsduk halvfärdig och den första initial-vanten blev nog bara ett prov...missnöjd så in i bomben...

“As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.”

Mina känslor är som vanligt heta...helt i onödan. Finns just nu män i mitt liv...det gör det alltid...alla med sina problem.
# 1. För långt borta
# 2. Intresserade...ibland...annars tröga...
# 3. Inte intresserade...eller??.... Kanske snart...bara att vänta? Troligen...

Känslan som plötsligt uppstod, säsong 1, avsnitt 1 av "Rederiet"..."Jag vill tillbaka..."

Och när jag nu är ute på sjön. 28 Septemper 1994. Tjugo år har gått. En stor katastrof. En jag inte riktigt kan förstå. Idag hedrar vi minnet av alla de som dog den natten.

Å så lever livet med mig...nu tillbaka till min stickning....

Det var min sista dag. Det var min första dag.

Tisdagen 23 September. 

Dagen jag inte hade förväntat mig att skulle komma. Jag trodde verkligen att dagen jag tömde mitt skåp, tvättade mina kläder å bar hem mina arbetskor skulle vara dagen när jag för gått slutade mitt jobb på avdelningen. Men så var det inte. Nu skulle hela 34:an i himlen in.
Jag började där för "många" år sen, Juli -07. Jag skulle bara jobba en månad å inte en dag till...det var med långa tänder jag ens började. 1 månad blev till 7 år..å fotsätter.
Det har varit trevliga år...bättre än någon kan förstå. Visserligen har det ju funnits dalar också men sånt tänker man inte på. Men allt har ett slut.

Onsdagen den 24 September. 

Första dagen på "nya" avdelningen. Hagalunds källarvåning. Delar av personalen den samma...patienterna likaså..samt arbetsuppgifterna. Ändå var det inte detsamma. 
Borta var vår städskrubb, stället där båda personal och saker som tillfälligt behövde gömma sig sökte asyl.
Borta var Raijas klädvårdsrum där vi alla kunde få andas ut lite och få en trevlig ptatstund,
Borta var kökspersonalen man, nästan,  alltid kunde sticka sig in å prata med.
Kafferummet...dagsalen...vårt avdelningskök... Borta, borta och borta.
 

Första dagen var rätt kaos men efter andra och tredje kändes det faktiskt som om detta kan funka. Annorlunda ja...men under omständigheterna, gångbart.

Det värsta är personalen som är borta. Gamla vänner samt nya bekantskaper. Såna som alla sökt sig till andra ställen...helt förståeligt, ja. Men samma saknad finns ändå...

En dag i tagen...sen ser vi...

Lite äldre...lite klokare...

Ännu en vecka har gått och här står jag, mitt i livet å allt är relativt oförändrat från en vecka tillbaka.

 

På JOBBET är allt oförändrat, eller ja, egentligen inte. Allt är VÄLDIGT förändrat. Dagarna går mest ut på att plocka, sortera, slänga och sanera. Av avdelningen finns mycket lite kvar, 4 patientrum i användning och det i stort sätt ekar varthän man så rör sig.  På onsdag är den stora flyttdagen.

Här HEMMA har det handlats lite mera inredning, man kan inte gå tomhänt från Sund's om ni inte visste det...

Sedan har det blivit lite höstfeeling.

Minst 5 ggr per år fixar jag om i lägenheten, å man kan annars inte ha det att se likadant ut efter jul som man hade det före vill jag meddela :P Denna gång fixade jag t.o.m. till gardinerna själv...

 

Blommor har jag också...vilken tur man helt enkelt kan köpa åt sig själv om ingen annan gör det.., :)

Å kärleken den KÄRLEKEN. Den kan sammanfattas väldigt lätt, den lyser med sin frånvaro :/

Å nya skor har jag köpt...omständigt som bara den ibland att få saker genom tullen, inte så att jag går omkring och delar ut mitt personnummer hursomhelst...

Å ja...vad mer kan man säga...rätt kort och koncist inlägg från detaljerna mästare denna gång...

The power of a phonecall

För två veckor sen, kvällen när allt var skit och jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv pratade jag i telefon. Jag bad att få ringa om det fanns möjlighet. Jag behövde få höra rösten, hur märkligt det än lät. Å det fick jag, med ens var jag lugn. Det var inte fråga om VAD han sa utan snarare att höra att han fanns där i andra änden av linjen.

Häromdagen ringde telefonen sådär oväntat. Samma person som stycket ovanför. Namnet på displayen fick mig att först undra om något hänt men strax efter jag svarar visste jag att så inte var fallet. Puh. Ett spontant samtal var just vad det var, visserligen lite för att reta mig men det passade faktiskt alldeles utomförträffligt.

Detta fick mig att tänka, RING! Om du tänker på någon, hör av dig. Var det länge sen ni pratade, ring.  Ta chansen, ett telefonsamtal betyder kanske inget för dig men kan betyda SÅ mycket  för den andra parten .

Å det var det jag ville säga.

Ekorrhjul

Snudd på 2 veckor har återigen gått och nu var det dags att försöka hinna ikapp igen med dokumenteringen. Jag kom hem från jobbet å satte mig i soffan med Ipaden i famnen. Solen värmde mina ben. Hjärnan rusade och jag fick knappt skrivit de 3 rubrikerna till mina planerade inlägg, sen somnade jag, stone cold. Å längre kom jag inte. Nu gör jag ett nytt försök.

Sen sist har livet varit allt från vardagsmat till storm på öppet hav och lite allt däremellan. Å i torsdags var jag lika galen som Amalias "Crazy Days" :)

 

Jobbet går sin gilla gång och vemodet att veta att om 2 veckor är vi troligen alla borta därifrån är påtagligt. Patienterna är nästan alla flyttade till andra avdelningar (imorgon, fredag 12.11. är det pappas tur vilket är något jag väljer att inte tänka på). Jag har visserligen bara jobbat där i 7 år men känns som så mycket längre...allt som hänt, alla patienter...personalen. Jaja, sådär är det.

Förutom ekorrhjulets gång och de 2 andra inlägg som skrivits måste jag ju uppmärksamma det jag lagt ner många timmar på. Syltande å saftande. Äpplen och röda vinbär.  Litrar och kilon. Jag låter bilder berätta historien.

Fullmånen skymtar bland molnen och jag är just nu inne i någon zombiedimma. Det tar all kraft jag kan uppmana för att koncentrera mig på detta skrivande men känner att det behöver göras... Kommer kännas bra när det är borta från listan. Sen är det bara att reda upp lägenheten och veckans enda lediga dag, fredag, går åt till en hel del planerade projekt...

Får se var allting landar.

What is love???

Jag borde ta mitt hjärta. Ge det åt någon och be dem låsa in det någonstans där det inte kan skada mig. Låta det vila, låta mig vila upp mig ifrån det.

När det kommer till kärlek har jag aldrig haft tur, så jag frågar mig därför väldigt ofta varför jag inte har miljoner på kontot i spelvinster.

 

Jag älskar. Ofta. Mycket. Alltid.  

 

I mitt hjärta finns det många rum. Och alltid en upptagen svit. I den sviten bor personen jag verkligen älskar just då. Han som kan göra mig lugn på en sekund bara jag hör hans andetag. Problemet är bara att denna person troligen inte visar något som helst intresse ellet åtminstone inte något intresse av att ha mig som en partner istället för bara en vän. Med all sannolikhet.

Sedan finns det andra gästrum...inte lika stora...men med bekväma sänger, badkar och fin utsikt. Roomservicen är dessutom inte heller så förskräckligt dyr. Av denna typen av rum finns det flera. Här bor personer som verkar som kunna vara kandidater för sviten, förutom skillnaden  att dessa på ett eller annat sätt visar intresse. Troligen blir det inte något mer av dessa heller. Men ändå inversterar jag mycket för att de ska trivas.
 

Å idag flyttade en sådan ut. Jag visste det var för bra att vara sant. För mycket begärt, men ändå hoppades jag å tänkte -kanske. Men ack nej. Han hittade/blev hittad av någon annan...någon på närmare håll. Jag förstår å önskar allt gott, men ändå...det gjorde och gör ännu ont.

En dag ska jag väl ändå också hitta någon...å månne det nu inte ske SNART!!

Sparven flög sin kos

Kan redan nu i första meningen meddela att jag är väl medveten om chansen att bli anklagad för att hänga ut folk nu i detta inlägg men det gör jag verkligen inte. Jag berättar om mitt liv.., precis som alltid. Å de som ställer till med problem i det får så lov att stå för konsekvenserna. Jag nämner inga namn och avstår från ord som ragata, idioter, Hitler-fasorner osv.

Förra veckan blev till viss del ett helvete och jag vet inte hur jag ska förklara på ett diffust men ändå tydligt sett.

"Avslutade just ett 12 år långt kapitel i mitt liv. Ett jag aldrig trodde kunde bli såhär men som i någon dag nu gjort mitt liv till ett helvete. Jag kom in som en pojke, mobbad å utstött som behövde en fristad där han kunde vara sig själv. Nu lämnar han platsen när fristaden blev värre en helvetet han flydde från 12 år tidigare. En dörr stängs...en annan öppnas...nånstans.."
Detta var statusen på fb natten till förra veckans fredag. Då hade jag lämnat in nykeln som i många år hängt med bland mina andra nycklar och varit en kär ägodel. Men jag blev vänd ryggen, inte av alla, men en klar majoritet. Det ändrade allt.

  - Ta nu chansen, skriv om ditt liv....
  Det gjorde jag å lämnade in ett manus
  - Jättebra, texten är din, vi ändrar inte på något, vi litar på dig, detta blir kanon
Såhär lät det i månader.
Sen kom 1 1/2 vecka till premiär.  Då passade det inte mer. Texten skulle ändras på. Inte stort, men vitalt. För mig. Livet var mitt, storyn var min. Å jag fick inte säga emot. En så nedlåtande behandling hade jag inte fått på evigheter. Det hade funnits gott om tid att meddela ändringar. Skulle det varit en fiktiv hitoria hade allt varit annorlunda men man kan inte skriva om ens livshistoria. Vore det möjligt hade jag gjort det själv för länge sen.
Då gav jag upp. Jag orkade inte ta mera ogrundad kritik å annorlunda behandlig. Speciellt inte efter all otaksamhet man fått i år.
 

Jag tänkte ta en paus...komma tillbaka till våren. Kanske skulle mitt värde då uppdagats å vi alla kunde gå vidare med en nystart i det gula huset som helt diktaturiskt fick oxblodsröda dörrar. Men NEJ! Majoriteten av mina sk.vänner blev förbannade. Jag hade svikit, var inte att lita på, jag och mitt stora ego.... Nyckeln skulle tillbaka, jag skulle ut ur styrelsen. Jag var syndabocken medan hon som orsakat det hela var felfri. Å jag gav med mig...även om jag verkligen inte behövt. Men det fanns inget mer att kämpa för. 

Den behandlingen jag där, helt plötslugt, eftet alla år fick gjorde att högstadiemobbningen verkade som en droppe i havet. Jag stängde dörren bakom mig, såg att den gick i lås och gick därifrån med stoltare steg än någonsin tidigare.

Något av det värsta är att dessa personer nu uppför ett verk som de verkligen inte borde. I alla fall inte när det handlar om mobbning och medmänsklighet.

 

Alla som känner mig vet nog precis vad detta handlar om. Men jag har inte hängt ut något, bara i korta och milda drag berättat en liten del av vad som jag utstått senaste veckan. Med all rätt. PUNKT!