Jag tittar ut genom fönstret å ser detta…
Det känns så konstigt.
Asta-huset rivs. Finns väl få som sett detta hus så mycket som jag. I 10
år har jag bott i denna lägenhet å sett ut genom mitt fönster. När man vaknat
har man tittat ut å kollat läget. Kommit hem från jobbet eller liknade… samma
procedur. Å där har huset stått.
För att inte snacka om för några år sen… hur mycket tid spenderade
jag inte med att titta ut då…
Ännu står dock den vita tegelväggen kvar… hoppas lite den
får vara kvar…
” Stegen känns tunga, de få metrarna till andra sidan gatan känns
ovanligt långa. Bilen står kvar, det visste hon ju. Hon ställer sig till rätta
vid gymmets ingång, här måste han passera. Hon står där, försöker verka
avslappnad när hon lutar sig uppefter väggen med ena foten tryck mot den hårda,
röda tegelfasaden. Snart kommer han, alltid lika punktlig, kommer kring kl. 21
och åker ganska precis en timme senare. ”Men vad ska jag säga... ”
Som sagt…
