Veckans ord…

Har man inte skrivit något på en vecka kan det ju då tyckas något skulle hänt värt at skriva om. (Ja jag vet att jag VÄLDIGT ofta börjar mina inlägg såhär :P ).  Jag kan ju alltid skylla på att jag har jobbat nästan alla dagar sen det, å på jobbet gäller ju tystnadsplikten. Men så mycket kan jag säga att saker som detta kan diskuteras runt morgonkaffet vilken dag som helst… helt naturligt…

På söndagen var det svårt… när man har vänner som har ont… psykiskt som fysiskt å man sitter här i lilla Nykarleby kommer hjälplösheten över en å på natten till måndag när jag ändå inte kunde sova låg jag å planerade hur jag skulle kunna göra denna resa… fort, billigt… Men fick inga svar...

Så kom måndagen… då var jag ute å flög igen. Planet lyfte å jag slängde ett öga på det med jämna mellanrum å såg till att det hölls där det skulle. Å på eftermiddagskaffet på jobbet kom det sig ner sakta å säkert. Satte bort telefonen en sista gång å andades ut, det var som en vikt lyftes från mina axlar å jag andades lättat ut å allt såg ljusare ut. NÄSTAN hemma :D (Jag skulle troligen kallas dramatisk för detta också…)

Så har veckan gått framåt på det viset. En dag i taget… jobbet å efter det gjort så lite som möjligt, vissa dagar har det stått matlagning på agendan, andra fylla på dosetter. Men har varit väldigt trött. Å vädret… nåja… det förtjänar i stort inte ens att nämnas.

Här följer för övrigt två trevliga chat-händelser från veckan :)

Igår torsdag lyste solen å jag tog äntligen en promenad jag tänkt länge. Sträckan runt Bådan, å ut till hamnarna i Bådaskatan… vattnet drar ;) Rätt tråkig sträcka att promenera ensam så därför cyklar jag den hellre…men men. Fast det var underbart väder… Solen värmde… himlen var klarblå, endast små spår av vita moln här å där. Inget att klaga på alls. Å det doftade vår… så friskt… å grönt… å Häggarna har börjat blomma å de spred sin doft överallt. Denna promenad var mest för att tänka å njuta och inte för att motionera å bränna kalorier. Men kan säga att mina höfter å rygg minsann ansåg jag överdrev en aning…

Så kom fredag… Andra lediga dagen och även om jag vid dagens uppvaknande där kl.13 bestämde mig för att jag MÅSTE göra något vettigt idag så har inget gjort. Suttit framför Tv… dator… pratat i telefon. Nånstans ska jag ännu finna orken till den där vanliga träningstimmen som skippats senaste 2 dagarna….men såvitt jag vet ska man ha vilodagar när man inte tränar så det är väl bara bra antar jag.

Å sen blir det helgarbete igen… 2 morgonskiften… känner redan nu mig som ”GONATT”. Men på något sätt kommer jag mig ändå alltid till jobbet… Å på något sätt går det bara…

Måste bara avsluta med denna… hittade denna på nätet idag, där var titeln ”Kycklingen Pio”. Vet inte var det är tagit från eller något om den men jag bara älskar det. Kan ju vara att min humor är dålig, det erkänner jag, men storskrattar varje gång!

Va nu?

Har ni någonsin varit med om det att man vaknar, slår upp ögonen, minns vad man drömde på natten å undrar ”Va fan kom det från…?” Nästan så man ser sig om kring i jakt på svaren.

Det var jag i morse… Den drömmen jag just då tydligast mindes hade ett tema som inte riktigt var väntat… minns inte när den sist var med i mina tankar. Månader å ännu fler månader när den kommit på natten, på dagar är det lättare att styra tankarna, på natten när man drömmer är det mycket värre att styra vad man drömmer om…

”Det hade varit en lång dag. Mycket gäster hade det varit på festen å Jonas hade fått jobba hårt. Diskmaskinen hade fyllts och plockats ur många gånger. Men han var glad att det hade varit mycket jobb. Jonas var inte helt säker på hur det hade gått till… hur det hade kommit sig att det var han å Rasmus som hade blivit de som ensamma skötte ruljangsen denna dag. Men så hade det varit och under omständigheterna hade det gått fint. Ibland tyckte faktiskt Jonas sig ha sett ett äkta leende på Rasmus läppar men han var rätt säker att det bara var stressen som gjorde det.

Nu var det kväll, snudd på natt. Rasmus hade kört hem de sista av examensgästerna under tiden som Jonas städade. De skulle övernatta på Hotell Storstugan till imorgon eftersom det var så sent. Jonas ansåg faktiskt att en gratis natt i en hotellsäng var det minsta han förtjänade för dagens besvär. Han hade städat å hunnit ta en dusch innan Rasmus återvände, Jonas blev förvånad när Rasmus vänligt frågade ”Finns det varmvatten kvar?” att han småstammade fram ”J-j-jaa… jo det gör det”.  Han satt i sängen i sitt rum å kollade vad som hänt under dagen, mobilen hade han inte ens haft i fickan, något som var väldigt olikt Jonas. Dörren stod på glänt å öppnades lite mer när knackningen kom. Jonas visste ju vem det måste vara men blev inte direkt glad.

”Jonas… är du vaken?” Rasmus röst lät ovanligt glad å lugn, å det fanns något gulligt i den. Jonas kände den utan å innan å analyserade den i småbitar på millisekunder. Jonas drar badrocken lite närmare om sig å svarade ”Öööö… joo…” Som om Rasmus inte visste det liksom.  Å genom dörren kommer han, Rasmus, nyduschad, håret rufsig, handduken ännu om nacken, iklädd linne å kalsonger. Jonas gör sitt bästa för att se oberörd ut. Med sig har han en bricka, en flaska vin, två glas å en stor bit chokladkaka med 2 gafflar vid sidan.

”Jag gömde undan detta åt oss… tyckte vi kunde behöva det efter idag. Å tur var det…för detta är absolut sista biten” Han sätter sig ner bredvid Jonas å sträcker honom ett vinglas, en gaffel och håller upp fatet med chokladtårtan framför honom. ”Börja du”

De har faktiskt genuint trevligt där de sitter. Som om inget dåligt någonsin skulle hänt mellan dem.  Vinflaskan är nästan tom och Jonas lägger ner sin gaffel på tårtfatet som det snart bara finns smulor kvar på, tar en sista klunk ur vinglaset innan han ställer det ifrån sig på golvet. Han harklar sig…

”Rasmus… Rasmus. Jag vill inte förstöra något nu men jag förstår inte riktigt var detta kom från…?” Han gör en gest över vinet och kakan och allt.

”Ja… Vad ska man säga… efter allt som har hänt så… Den här tiden mär vi varit ifrån varandra å ja, jag nu hållit avstånd med viljes har jag insett en del saker. Bl.a. att jag behandlat dig fel under en lång tid…” Han har Jonas han i sin ”… å jag önskar vi kan gå vidare... å glömma”

I efterhand skulle Jonas minnas Amandas röst som sa ”Vad var det jag sa… om han ler å lägger huvudet på sne…” men just nu brydde han sig inte. 

Han drog Rasmus till sig … nuddade hans läppar… kände hur alla känslor och minnen var där igen. Han lutade sig tillbaka å trodde han skulle slut a andas när Rasmus tog av sig linnet å lade sig över Jonas… deras kroppar blev en å Jonas händer fick ruffsa till Rasmus hår ännu mer... Just nu var det han så hade kommandot…”

Det gick några timmar innan detta blåst ur huvudet… men ändå… det kändes så bra… för något var borta… det där som gjorde mest ont, och suget i magen… Inget av det fanns ändå där… Visst, det blev lite ”Sommer… men sen var det över å hjärnan återgick till sina vanliga tankar å DÅ kände han verkligen suget… saknaden…

Micki é kär...

Rederiet har nått säsong 8. Å plötsligt dök Micki och Bella upp med sin skönhetssalong. Micki är egentligen ingen jättefavorit... Men han är gay...å han blir så lätt kär. Så jag blev väldigt glad.
Den där blicken när Micki ser första killen på båten...å stunden i hans hytt sen... Lite homo-kärlek ombord. Klart jag gillar läget ;)

Väntar spänt några säsonger när Nikolaj kommer också :D

Å nu, från Micki, till mig.

Jag vill bara säga "Jag älskar dig!". Få säga det högt...skrika det hustaken...viska det försiktigt i hans öra... Men jag kan inte...jag får inte...

Den ena eller den andra...

Jag är OFF... Eller nåja...nånting ditåt åtminstone. Det läge som kallades OFF förut vet jag inte riktigt hur jag åstadkom faktiskt. När jag bara var en funktionerande leende känslolös zombie. Å Annika som såg på mig å sa bestämt att "Nu får du rycka upp dig å blu Tommy igen". Nuförtiden känner jag minsann trots att jag är lite ur balans. Å finns 2 typer av OFF-dagar.

#1. Jag bryr mig inte... Gör det som måste göras, som jobba å betala räkningar... Men annars rycker jag på axlarna. Saker som att diska...bädda sängen...plocka upp kläder, smutsiga som rena, som ligger här å där känns onödigt... Mest bara se på film å försöka att inte tänka...

#2. Göra ärenden i minut å parti. Å städa... Högt som lågt. Nödvändigt som onödigt. Redan från morgonen å sen hela dagen. Saker  som detta håller också tankarna i styr...någorlunda...

Igår kördes version #2. Städat å plockat. Mer grundligt blandat med lite ytligare. Svetten har runnit mellan varven. Tränat förstås (ger mig inte). Å sen en promenad där vid kl.02. Den dagen gick ju den också... Att jag sen dov rätt uselt inatt var väl inget jag gillade direkt..
Så blev Fredag då.

Ledig idag också faktiskt. Sov länge eftersom jag gick å sova...hmm...SENT! Blev cashewnötter och ett avsnitt Rederiet efter promenaden också :P
Fredagens planer började med ett besök till Östanlid...ja, vad ska man säga...alltid lika upplyftande...NOT. Så borde man väl inte säga men tyvärr sant... Efter det blev det att hamstra lite på Lidl...varför kunde vi inte fått den butiken hit istället för nya Supermarket, vi har ju liksom redan K-koncernen representerad...
Resten av dagen bestod då av TV...DVD...videochat...
Av dagen kvarstår då ännu träning å matlagning... Men natten är ännu ung som det heter...
Dessutom lämnade lite strykning kvar sen igår så ingen fara. Fast det får nog bli  min lördagsunderhållning istället :P

Det vardagliga

Ibland räcker tiden inte till… ibland tycker jag det finns lite för mycket tid, eller åtminstone så går den alldeles för LÅNGSAMT. Ändå kan man bara ta en dag i tagit, fast jag tycker det skulle vara lite spännande att testa på att avverka två, å varför inte leva farligt och ta tre dagar, samtidigt. Bara för skojs skull.

Sen sist jag skrev tycker jag ändå det gått rätt fort… Nå fredagen kan ni ju läsa om i sitt alldeles egna inlägg.

Och lördagen, nåja, levde den dagen i väntan på kvällen. Trots att inget var hugget i sten var jag ju hoppfull… Å det blev en kvällspromenad. Aldrig har en promenad varit SÅ trevlig. 

Även om den ju tog slut å det faktiskt var ett extra svårt avsked…

Söndag, ja då hade jag lite gått i ide… kan ju haft något med den där flaskan Vodka kvällen innan… tur den bara var en halvliters. Satt å kollade på klockan å visste det oundvikliga var nära.

Måndagen kom och den förde med sig jobb och oro… fullt tillräckligt på schemat den dagen.

Förmiddagen på tisdag gick åt till att ordna, eller försöka ordna och ställa för framtiden. Och så kom jobbet emot… Å sen, efter lite träning och kattpassande satte jag mig ner i soffan framför teven… lugnt och skönt. Hoppades lite på ett SMS men nåja… man kan inte få allt. Gick och lade med ALLDELES för sent men en 3-4 timmar sömn är ju något jag är van vid… Ignorerade helt disken som fyllde köket… strumpor som låg slängda på golvet… samt klädhögarna här å där. Så inte likt mig men jag orkar bara inte bry mig. 

Googlad bild...verkligheten nog snäppet värre :P

Jag kröp ner i den obäddade sängen och hoppades på drömmar som den 2 nätter tidigare. Om kramen jag fick… hur armarna plötsligt slöts hårdare om mig. Hur kramen blev extra lång. Hur kilen med det underbara leendet och ögon man kan drunkna i plötsligt ser på mig… Kysser mig lätt för att sedan stolt le och se ut som att han ÄNTLIGEN tagit världens bästa beslut, ett han tänkt på SÅ länge, bara för att sekunder senare slänga sig in i en betydligt djupare kyss… och en till… å lite till… Men han måste iväg, han plockar upp väskan från golvet å slänger den över axel. Jag följer honom till dörren. Håller hans han. Han ser på mig och rör sig bort. Jag drar honom till mig en sista gång och han bara ler och ger ifrån sig de gulligaste ljud.  Men han måste gå… tyvärr…

Onsdagen här… och sen 2 lediga dagar… ledig är dock något jag nog inte ser fram emot just precis nu…

Fredag som fick ett stort A+

Ni vet dendär känslan när man bara andas ut… man kan inte sluta le och livet bara känns FANTASTISKT och omvärlden och alla problem som bortblåsta å livet nu var som man ville ha det? Den känslan hade jag i fredags kväll.  Satt i bilen å vände mitt huvud till vänster å bara log… stort. Saknaden var över för denna gång. En sån där stund man tänker ”Om jag skulle dö nu skulle jag dö lycklig”

Kvällen fortsatte med kaffe på ABC. Stämningen var över förväntad. Inte bara för att vara ABC. å Kan säga att efter 2+ veckor var den fruktansvärt söta gräddbullen ljuvligt god. I stil med sällskapet ;)

Bio…Mad Max… Knappast en film någon direkt skulle associera till mig, verkligen inte… men satt på nålar och andades inte direkt hela tiden. Action från början till slut å replikerna kan inte direkt tagit länge att plugga in eftersom de nu inte var så värst många till antal rakt igenom.

Dessutom är det bara SÅ kul att se på när andra ser på film… Å ibland var jag nog bara SÅ nära att greppa hans arm när det blev för spännande men jag bara höll andan lite mer å kanske blundade på ett öga.

En rätt perfekt kväll egentligen…

One more time, from the top…

Sitter och skriver detta och har just satt det 3:e krysset i almanackan. Det är många kvar… ack så många. Blir nog något nytt rekord denna gång.  Man tack gode Gud börjar jag bli van… eller van blir man nog aldrig men man lär sig leva med att det är såhär det är… Denna första vecka värre än annat…men men… vad kan man… En dag är det väl min typ...

Aldrig har jag varit så orolig…

24 timmar, 24, det är en jävligt lång tid ska jag säga. En lång tid utan ett pip. Jag trodde jag skulle bli alldeles galen. Man tycker ju kanske att folk som vet hur jag oroar mig BORDE ha vett att höra av sig… men tydligen inte. Vilken tur jag är så väldigt förlåtande…  :P Mer för vissa kanske ;) Men som sagt, orolig som fan. Redan från morgonen. Vaknade som jag vet inte vad, från noll till klarvaken på en sekund. Tittade på klockan, 07:05. 5 minuter efter att planet enligt schema skulle ha lyft. Å då sov man inte desto mera den morgonen.  

Kollade med jämna mellanrum på mobil och hoppades på något livstecken. Kom inte… 

På kvällen när jag var nära att gå i bitar så kunde jag inte låta bli att SMS:a. Jag bara måste, med risk för att verka lite too much. Å när SMS inte går fram, och ej heller samtal. Nu är liksom inte orolig mer det rätta ordet. Vankade av å an… med telefonen i hand. Ja, det var ingen tidsskillnad men trots att det var natt hoppades jag att kanske någon typ av kontakt skulle bli av. Till slut gick jag och ”sova”. För sova blev det ju inte mycket av… mest vända å vrida på sig, å om jag sov vakna ur nån inte så trevlig dröm (till skillnad från drömmar flertalet nätter innan :) ) och det är ju inte direkt något man blir pigg av.

Men på morgonen pep äntligen telefonen till… mitt meddelande gick fram (varför det inte gjorde det kvällen innan har jag valt att inte tänka på) och några minuter senare kom ett svar. Jag var så lättad. Visst, hela innehållet i SMS:et var väl inte direkt något jag ville läsa, en det var ändå ett livstecken.  Nu kunde jag äntligen sova lugnt i några timmar.

Men den oron jag kände… säger bara det att om… OM… det faktiskt skulle hänt något… jag vet bara inte vad jag skulle ta mig till. Nu ska jag bara de kommande dagarna vara beredd på mindre kontakt än vanligt… ska väl gå det också.

Havet är djupt

Jealousy = The jealous sea

Ni vet det där gröna havet som är så varmt och härligt och som bar drar ner en i sitt djup och man helt glömmer hur man simmar. Jag simmar bra, och jag trivs under vattnet. Men detta vatten är lite farligare än andra. Avundsjukans hav. Varför, VARFÖR måste man vara såhär.

Jag skyller det på människan i stort, människan är ett avundssjukt släkte. Men det är väl främst en ursäkt. Jag ÄR avundsjuk… jag är ibland VÄLDIGT avundsjuk. Men åtminstone så förnekar jag det inte. Men just nu är det inte det lättaste…

Å sen så hjälper det ju inte att hjärnan spelar mig spratt, läser och tolkar OTROLIGT fritt det som står mellan raderna (eller inte gör det). Jag försöker bättra mig men det kommer liksom bara av sig själv å min träffsäkerhet å kunskaper inom bollsport är så pass dåligt att jag sällan lyckas slå bort det…

It should have been me…

Relationskonstellationer

Satt häromdagen och snackade om relationer. Det finns så många typer av relationer. Man behöver ju liksom inte bara hitta nån å bara för att man räknar att man är tillsammans så bor man ihop.

Å så finns det ju distansförhållande… hemsk tanke egentligen. Jag skulle bara inte klara av det. Att veta att man kanske träffas en vecka i månaden, kanske en vecka med några månaders mellanrum. Otänkbart.

Sen finns det ju en annan typ av distansförhållande… ifall man nu kan kalla det så. Om båda parterna jobbar mycket, kanske båda skiftar, eller ena eller båda jobbar längre perioder borta hemifrån.  Å man kanske inte ens bor tillsammans… Detta heller inte en helt trevlig tanke men under samtalet kunde vi konstatera att det ändå var en överkomlig ”kompromiss”. Jag har svårt att tänka mig att vara tillsammans med någon och inte ha möjlighet att träffa denna när jag vill men att så att säga ”återförenas” med jämna mellanrum.  Att ha någon som kommer å slänger ifrån sig kappsäcken och slänga sig om halsen på en. Å skypesamtal varje kväll innan man somnar… Ja inte låter det ju heller så väldigt illa.

Men helt ärligt… en relation är väl allt jag vill ha… nästan så en på väldigt lång distans skulle smaka bra…

Detta är ju irriterande

Ok... Otroligt att jag ännu kan stava...någorlunda. Fy fan va irriterad jag é. Hade planerat nåt igen så får väl helt enkelt skylla mig själv!! Här hade jag planerat... Kollat på arbetslistan "Oj va bra, har morgonskifte den 14:e..nåja, stiger bara upp lite tidigare då..." . Anländer 05..å ca.45 min körtid på det. REDIGERING: startar ca. 05:20... Nåja, ok...

Å sen... Kom fram i förtid... Hemma nu...

???

Trodde jag skulle dö på fläcken... Vet inte när jag sist kände så!!

I had it all worked out! Jag skulle stå där på trottoaren...gula faran skulle komma körande längst en tom gata, svänga in, och ett blont underverk glatt överraskad hoppa ur bilen...

Så att detta inte funkade...

Tack...bara tack... (riktar min tanke till skyarna) All I needed... Nu går jag trött å SMÅTT FÖRBANNAD till jobbet istället för trött å VÄLDIGT GLAD...

Och en kram :D :D

I f*cking love it

Detta inlägg vi nu kommer att läsa är ett ni antagligen kommer att ha väldigt svårt att tro på när ni tänker på mig. Eller ämnet i det. Det passar liksom inte.

Hade igår kväll (tisdag 12.5)  tränat (som jag kallar 1 timme på motionscykeln, lite vikter å så...) lagat mat och diskat. Maten var portionerad i sina lådor å stod på balkongbordet å kyldes ner. Jag tänkte ta en promenad runt Juthbacka så länge. Drog på mig joggingbyxorna över tränings-tight-shortsen och den egenhändigt stickade gråa tröjan (som jag inte använder bland folk eftersom den får mig se tjock ut :P ) över det svarta ärmlösa linnet å gick ut. Det var så skönt i luften...underbart väder...mörkt å stilla.

När jag kom hem skrev jag denna status på fb.
" *känner mig stolt* Toppatlet... Kanske inte...men känns lite som ett mirakel varje gång jag får mina (nuvarande) 132 kg (onödigt att försöka ljuga om de siffrorna) att lyfta från marken så efter att joggat största delen av sträckan hemifrån-mot skolområdet-kärleksstigen-Juthbacka runt-förbi byggnadskontor..kyrka..Florahemmet, upp till esplanaden-å hem igen. Fucking Amazing :D "

Fått många likes å några trevliga kommentarer...happy :) Kommentarer som sagt jag är stilig...bra som jag är... Ska inte stirra mig blind på siffrorna på vågen...jag ser inte ens överviktig ut mer (jejj!) eller nästan den bästa... Det enkla smilet " :D ".

Å egentligen kan jag ju inte göra annat än att hålla med. Mina vänner har rätt i vad de säger... Men ändå..

Så... jag gillar att springa...som verkligen!! Å min kondition är väl ändå rätt bra... Men man kan säga att min kropp är inte den lättaste att springa med... Man kan säga att jag ville klä in min övrankropp i den tajtaste kroppsstrumpa som finns.
Men jag tror...den dag "några" kilon till är borta... Gärna en hudborttagnings-operation och sedan skulle löpning verkligen bli min favoritmotion...helt otroligt skönt... Jag skulle nog bli en sån som måste ut alla dagar... Alla väder... Bara en "liten" sväng. Man känner hur kalorierna rinner av en... Å man löser nästan världens problem...
Så säg inte att jag inte har framtidsplaner :)

Reta mig INTE!!

Jag är lite den person som gillar att retas. Å då menar jag inte retas som i "Piluttadig" eller "Du ser tjock ut i den skjortan". Snarare på ett mer lekfullt sätt.
Å som i en konversation där man kan säga "ja du skulle bara veta... ;) ". Ja ni förstår vad jag menar.

Men har kommit fram till att jag inte riktig tål det själv. Eller beror mycket på vad det är å hur det görs. Lite gulligt och lekfullt retande...det gillar jag definitivt. Men om jag säger typ " Ja vem vet vad du hållit på med..." Å får som svar t.ex. "Precis ;) ". Då kan jag känna hur något liksom vill ut... Å ser ut som på film när fullmånen lyser å en varulvsförvandling är i begynnelsefasen... Å tänker bara "Hur han du säga så till mig...?" samtidigt som hjärnan tänker ut alla möjliga scenarier...

Jag borde tänka mindre... Men så jädrans svårt :P Tur man känner till å kan erkänna sina brister åtminstone...att göra något åt det  är en annan sak ;)

“In three words I can sum up everything I've learned about life: it goes on.”

Ok…here we go again. I en veckas tid har jag tänkt sätta mig ner å skriva några rader. ”Jag ska bara…” och ”men imorgon efter jobbet…” är tankar som tänkts ett antal gånger under denna tid. Något har alltid på något sätt kommit i vägen… ja… eller så har jag helt enkelt inte fått hjärnan inställt på läget ”Koncentrera dig, å SKRIV”.  Inte tillräckligt många minuter i sträck åtminstone :P

Veckan har på något sätt gått relativt smärtfritt. Verkligen över förväntan.  Min lägenhet ser t.o.m. ut som ett ställe jag kan tänkas vistas på. Det gjorde den ju inte direkt sådär för någon vecka sen.

10 dagar har gått å jag har inget att skriva. Det är som helt tomt i skallen… eller tomt, det är väl rättare sagt fullt steam som gäller där uppe. Men ändå inget att skriva. Allt har varit väldigt vardagligt på senaste tiden… jobb och hemma. Jobb och hemma. Jobba, äta, sova och laga mat. Fast just det där med att sova har det nog inte blivit mycket av. Det har väl säkert sina orsaker, senaste nätterna har det varit månens fel.

Å en enda sak har varit densamma varje dag. En timme träning varje kväll. Kanske syns det mer muskler… på armarna. Å denna vecka har jag börjat med mina dosetter med vitaminer, tillskott å dylikt igen. Troligen gör de bara nytta på pappret… men värt ett försök. Tänk. 109 kg (som på Stockolm Pride i Augusti ifjol) eller de vanliga ca.115 kg som jag annars var från typ förra våren och till höstsidan. Mycket bättre än de nuvarande 130 kg… känner ingen vits med att dölja sanningen. Att gå upp é SÅ lätt!!

Ny vecka börjar imorgon å bara några dagar hinner gå på den så blir det så mycket bättre.

Livet å framtiden håller många frågor just nu… undrar hur min sommar kommer bli. Jag håller tummarna, hoppas ni gör det också och hoppas det bästa för mig.

Happy Happy häromdagen.

Övrigt...

Celebrity look-alike

Jag minns nu inte exakt när det var men fick en gång höra att jag liknade "Professor Henry Jones" i Indiana Jones (Sean Connery). Först tänkte jag lite ”Den gamla gubben?!” Men efter att jag fick höra att han ju faktiskt ser rätt bra ut (av samma person) så kändes det lite bättre ;)

Häromdagen fick jag höra att jag liknade Mohombi. Hmm… kanske… Skulle väl inte klaga :D

Har ni andra förslag? 

Maj månad, ta ditt pick å pack å dra åt helvete!!

I lördags kväll (2 maj) skrev jag detta inlägg. På söndagen läste jag det å kände att jag inte kunde publicera det. På måndag tänkte jag att ”Jo, kan visst publicera det, jag är ju ärlig… så kände jag då”, men hann inte… Å så har det varit… så… nåja… Nu så… Kan vara en fruktansvärt dålig idé men sånt är jag bra på :P

Jag vet ingenting just nu.  Jag vet inte hur jag ska orka. Jag ser på framtiden å den känns liksom inte SÅ ljus just nu. Jag vet faktisk inte HUR jag ska ta mig igenom maj månad. Å med det uttalandet är jag rädd att ge någon skuldkänslor... vilket INTE är min mening. Men jag vet faktiskt inte. Försöker nu tänka en dag i taget... Tänka "det går snabbt...". Men det gör det inte.

Jag önskar jag inte kände. Just nu önskar jag att jag kunde stänga av... Bli likgiltig till livet. Gå i OFF-läge, men vet inte hur jag gjorde det längre. Men när att andas ibland känns som en stor uppoffring, då är det liksom inte roligt längre. Hemma är det som det är... här BEHÖVER jag inte se glad ut. Här kan jag byta till mjukiskläder å sitta i soffhörnet å stirra ut i tomma intet mellan sovturerna om jag så vill. Men på jobbet... där gäller det att jobba på å alltid se å låta glad å pigg. Detta mellan det att man gömmer sig i någon bortre korridor eller avskilt hörn för att bara samla sig å räta på sig igen å fortsätta.

Men det måste göras... en dag i taget. Ännu finns det väl något att leva för... Hopp... å minnen...

Resfeber Reviseted

Det var fredag. I flera dagar hade huvudet snurrat med å försökt få klarhet i hur helgen skulle bli. Å hur jag ville ha det och vad som skulle ske. Väldigt råddiga tankar.

På fredag var det ändå värst. Dagen innan. Det hör liksom till. Då spelar det liksom inte någon roll om jag är på väg till jobb, till ett förhör i domstolen eller en nöjesresa med vänner. Ändå finns samma känsla där: ”Neej… jag vill inte. Jag stannar hemma å drar täcket över huvudet om det är OK”. På fredag drog jag ut på allt… jag skulle packa å se till att fixa mig lite.  Diska (som ju inte gjorts på snudd 2 veckor) å städa och ordna upp hemma.

Tick tack! Klockan gick och till sist fick jag ge mig själv en tidsfrist på 2 timmar å sade till mig själv att se till att allt var fixat då. Det lyckades… typ.

Ändå fanns obehags och ovillighetskänslan där. Trots att jag var redo. Men som tur slapp jag sitta där ensam. Fick långväga sällskap ända från Sverige. Tack till videosamtal och bärbara datorer :D

Å så gick också den kvällen fint…

Dags att konsultera

När tåget rullade iväg på lördagsförmiddan var allting åter frid å fröjd. Visst, jag visste att jag hade en lång trist tågresa framför mig å inget ögongodis eller liknande nånstans. Jag satt bara där å såg vacker ut. Passade på att ta en selfie faktiskt :P

Sände iväg ett e-post att jag var på väg å önskade eskort från terminalen... Fick ett vänligt svar tillbaka:

"Ok, välkommen! Du är på crewlistan som gäst från eftermiddagen.

Hälsningar Kenneth"

Att stiga av tåget i Helsingfors och ta spårvagnen ner var så skönt... att återse Helsingfors var som en träff med en vän. Jag kan absolut inte staden men kan i viss utsträckning röra mig fritt å känner åtminstone inte att det är ett så skrämmande ställe längre.

Finlandia kom i hamn samtidigt som jag å art få gå ombord... Happy!

Väl ombord möttes jag av någon jag saknat mer än båten. Vet inte om det bara var perfekt timing eller om jag också varit saknad å han faktiskt väntade på mig :D Bryr mig inte om vilket... han var där... det var huvudsaken!

Husfrun såg mig också genast å lotsade mig till Pursern.

Vilket välkomnande!

Först D...

Sen alla andra. Jag fick egen hytt... mess-kort... Jag var gäst den dagen å skulle sen på kryssning men det spelade ingen roll. Jag var en i gänget. Jag gillar sån behandling.

Sen möttes jag av bekanta ansikten varje steg å hela dagen. Alla undrade var jag varit å om jag skulle komma i jobb å det var länge den å de saknat mig. På något sätt hade jag inte vänta mig detta å värmde mitt hjärta oerhört.

En hytt... Friheten att röra mig ombord.  Kaffe med grädde i plastmugg. Var rätt salig.

Mat i mässen. En sväng i butiken. Avec D. Träffade någon jag var lite nervös att träffa. Rädd jag skulle lägga näsan i vädret å inte vara världens trevligaste men jag klarade det (förvånad själv) å ändrade uppfattning om den personen. Sen vila å egen tid att ströva omkring. Att sitta i fönstret å kolla ut över havet igen. Kan anses tråkigt men var som hemma.

En del av mig vill nu beskriva resten av helgen in i minsta detalj. Sekund för sekund... Varje ögonblick. En annan del vill bara låsa in varje händelse å vårda dem ömt... som mina... bara mina. Så jag kompromissar lite...

– Mycket prat och skratt

– Märkvärdig människa som inte dricker champagne ur plastmuggar

– Förfest..dansa..valomerkki..lång promenad hem

– "Tommy, kan du...” (nej den storyn é min :D )

– Aamusnapsi

– Tallinn

– Hanat on auki

– Pirjos hytt

– Hemresan...

Träffar ni mig så får ni förhöra mig IRL istället!!

Men en oförglömlig helg å något som SKA göras om... å om igen :)

Gratis ;)

Å till sist... Jag var konsult på resan, tydligen. För det sa Crew-listan. Väntar bra lön nudå... Å oj va jag konsulterade ;)

I can’t tell. Is it killing me or making me stronger…?

Just nu är jag så glad att jag inget körkort har. Å glad att jag inte bor på en ort med kollektivtrafik i stor utsträckning. Skulle något av ovanstående existera skulle jag inte sitta här nu å stup i kvarts kolla telefonen å fantisera. Å nej! Jag är orolig, seriöst rädd, jag skulle smyga omkring i ett kvarter i en stad inte så långt borta. Svartklädd. Huvan uppe... å med kikare i högsta hugg. 

Jag har senaste veckorna inte ältat dessa dagar... nej… faktiskt inte... det trodde jag att jag skulle göra när de kom till min vetskap... men nu är de ändå här. Å jag ber att de går snabbt. Å att jag på NÅGOT sätt kan låta bli att tänka så mycket...

Handlade lite gott idag å vid åsynen av Prinsesstårtan undrade mamma -"Tröstäta?". Förstår inte alls vad hon menade...