Stackars du...Hur är det fatt?

Mitt hjärta värker...

När jag satte mig ner å skriva detta inlägg hade jag redan skrivit det i huvudet och också hunnit få värsta ångesten för jag visste ju att jag inte skulle tycka att det lät lika bra när det kom till pappers.  Men på nåt sett kändes det bekant å för skojs skull kollade jag när jag skrivit sist så jag visste lite var livshistorien tagit slut. Å vad ser jag, jo, att det senaste inlägget i stort sätt gick ut på exakt samma sak... Oops :P

Men ja... Det gör mig galen... Att inte kunna (få) hjälpa. "Haft ont i magen sen i fredags". När det meddelandet kom var det söndag.  Tankar rusade genom huvudet... Inte alla så realistiska, jag vet... "Var é han.... När kom han hem... Hur mår han precis nu... Varför kom han inte genast hit så jag fick ta hand om honom...". 

Sen dess har han, nästan ännu mer än vanligt, konstant funnits i tankarna.  Allt jag önskat är att jag bara fått sitta där bredvid honom... Vakande...
Men nej...
Tur kanske :P
Kan någon säga överbeskyddande ;)

HÄR länk till det snarlika inlägget 

Journalinlägg

Senast jag skrev något om hur jag mådde har jag för mig att jag sa att jag faktiskt mådde bättre.
FEL!
Antar det var något tillfälligt... Beronde på vad som händer å sker i livet så kan det helt plötsligt få ett uppsving och man inbillar sig att "jo, nu är det faktiskt bättre... på riktigt". 

Allt som jag kan säga att faktiskt ÄR bättre är att jag har inte nån extrem värk som plågar mig, den som är nu är överkomlig. Men det är med en Pronaxen om dagen... När de är slut blir det inte nådigt. Vet redan hur de känns om jag skippar att ta det lilla pillret bara för en dag eftersom jag tänker "jag ska ju bara vara vara hemma å inte göra nånting". 
Men ja, något positivt.

Men sen kommer resten. Å där har jag nu svårt att finna något positivt.

Jag har alltid varit ensam om man säger så. Aldrig varit den med massa vänner å syskon som dragit i en och man har aldrig haft en lugn stund. Aldrig varit den som fått kolla i kalendern om jag faktiskt har tid att ses eftersom jag har så mycket planerat. Så jag har kunnat hantera att vara ensam. På ett sätt accepterat det. Har varit på jobbet...och sen inget. 
Men det finns väl en gräns nån stans och jag vill påstå att den gränsen är uppnådd  (för länge sen).

Jag har ett hem som jag får komplimanger. Så ombonat, hemtrevligt... Jag får höra hur välkomnande och omtänksam jag är.  Oj vad jag skulle förtjäna nån och hur lyckliga den skulle vara som hade mig...

Å nu vill jag verkligen få denne. På riktigt, något som kan kallas stadigvarande.
Vi behöver inte sitta ihop dygnet runt, nej. Inte ens bo tillsammans. Jag kunde lätt acceptera avstånd å perioder när vi inte ses om jag bara visste han var min och att när det ringde på dörren kl.05 på morgonen visste jag att nu var han hemma och kom genast till mig.

Detta är bara en sån kall ogästvänlig plats...

Semesterfirare

Ja, det ser inte bättre ut än att jag har semester. 

Första "riktiga" sommarsemestern på några år nu. Är det behövligt? Kanske. Tycker jag det är särskilt roligt? Skulle inte tro det!
3 veckor semester.  Inga resor eller andra större planer. NEJ! Sånt funkar inte för mig. Hade jag blivit inkallad i jobb nästa vecka hade jag nog inte direkt brutit ihop...helt seriöst. En vecka ledigt här å där hade passat mig bättre.

Men vad har jag gjort såhär långt då.

Städat. Stickat. Tvättat fönster.  Renbäddat. Diskat, lagat mat, diskat igen. Tvättat en massa tvätt. Haft fram symaskinen. Fört ner lite saker i förrådet... FÖRSÖKT ATT INTE BÖRJA KLÄTTRA PÅ VÄGGARNA.

Aldrig har jag påstått att jag är helt klok i huvudet...De flesta jublar väl över semester... Men tyvärr... I nuvarande livssituation föredrar jag att jobba. (Fast jag nu kanske var lite vresig dedär sista dagarna :P Visserligen inte utan orsak)

Men ja... Hankar mig fram nudå.  Redan idag är jag egentligen utan idéer... Gode gud hjälp mig...