Stackars du...Hur är det fatt?

Mitt hjärta värker...

När jag satte mig ner å skriva detta inlägg hade jag redan skrivit det i huvudet och också hunnit få värsta ångesten för jag visste ju att jag inte skulle tycka att det lät lika bra när det kom till pappers.  Men på nåt sett kändes det bekant å för skojs skull kollade jag när jag skrivit sist så jag visste lite var livshistorien tagit slut. Å vad ser jag, jo, att det senaste inlägget i stort sätt gick ut på exakt samma sak... Oops :P

Men ja... Det gör mig galen... Att inte kunna (få) hjälpa. "Haft ont i magen sen i fredags". När det meddelandet kom var det söndag.  Tankar rusade genom huvudet... Inte alla så realistiska, jag vet... "Var é han.... När kom han hem... Hur mår han precis nu... Varför kom han inte genast hit så jag fick ta hand om honom...". 

Sen dess har han, nästan ännu mer än vanligt, konstant funnits i tankarna.  Allt jag önskat är att jag bara fått sitta där bredvid honom... Vakande...
Men nej...
Tur kanske :P
Kan någon säga överbeskyddande ;)

HÄR länk till det snarlika inlägget